Borgerlig begravnings ritual

I dag samlas vi för att ta avsked av N.N.
Hans/ Hennes liv ibland oss är slut.

Detta avsked är också att minnas.
Att lyfta fram det vi inte vill skall glömmas bort.
En människas liv är inte bara det vi ser.
Vårt liv avger också ljus och skuggor som framträder mer eller mindre tydligt.
Varje människa bär också inom sig en hemlighet
som vi inte helt kan omfatta.

Men över varje liv, från det att vi föds, tills dess vi dör,
vilar ett ljus, en förhoppning, en dröm
och varje liv är från början bärare av en tillit till livet.
Genom att födas säger vi också ”Jag är”.

Just så, som när vi står och ser en solnedgång, lämnas något kvar,
fast vi inte längre ser solen.
N.N :s liv har nu tagit slut här på jorden,
och vi skall nu lämna tillbaka till jorden det som var hans/hennes kropp.
Minnet av N N lämnas vidare till alla de som N N delade livet med.

Vi strör dessa frön/blomblad över kistan för att påminna oss själva om
att fröet måste ned i jorden för att en ny växt skall kunna komma ur våra liv.
Vi påminner också varandra om att vi är en del av jorden, att vi alla hör ihop.
Ett frö som getts tillbaka till jorden är inte längre vårt.
Varje frö, bär på ett nytt liv.

Till Jorden, förutsättningen till allas vår överlevnad,
överlämnar vi nu denna kropp.

Begravningsord:

Vi läser ur Pär Lagerkvists dikt Aftonland:

"Tanken tar ned sina tält av spindelväv

och hjärtat glömmer varför det ängslats......"

och

”Allt är mitt och allt skall tagas från mig.
Inom kort skall allting tagas från mig.
Solen marken gräset där jag går.
Jag skall vandra ensam utan spår.”

Citat ur Pär Lagerkvists dikt:
”Det är vackrast när det skymmer”

Vi som nu valt att mötas på detta sätt - tar nu avsked också av varandra.
Må våra steg,, vandra den väg som är vår egen
och följa det mål och den kärlek som vi innerst längtar till.

Det vi alla människor har gemensamt är att vi fått födas.
Livet ville att också vi skulle få vandra en stund under solen.
Låt oss alla verka för att göra denna vandring så ljus,
att vi vågar möta också det mörka som kommer i vår väg,
och låt oss ta emot den kraft som hjälper oss att välja det goda i livet.

Jag lägger mitt hjärta mot jorden och ber
för livet som växer
för ljuset som letar
för all vår längtan som är vårt vackraste frö
Jag lägger mitt hjärta mot trädet och ber
för allt som söker livet i stillhet
för saven som stiger i alla stammar
för ordens livsväv där alla kan falla
Jag lägger min hand mot stenen och ber
för allt det stumma som vill tala
för livet som stelnat och orden som tystnat
för droppen som faller och faller och faller
Jag lägger min hand mot mitt bröst och ber
för bräckliga båtar
för hudhungerns längtan
och svaghetens bräckliga styrka
Jag lägger mitt hjärta mot jorden
mitt hjärta som andas och ber

Jag hade velat vara med
när sjustjärnan lånade stoft
för att binda samman kamrarna
till ditt hjärta
Jag hade velat se det himlaregn
som fyllde din kropp med liv
Hade velat höra klangklockan
som vävde din sångröst
och stämde dina stämband
Jag hade velat ana vinden
som förde med sig allt mod
som du bygger vardagen med
och se alla de broar som du
byggt med alla dina tankar
Ville få se alla de frukter
som blivit till genom din tro
och all stiltje som lugnade
mångas svallande vågor