Adonis, 2002
Vara träd
Vara människa
Som att vara träd
växandes på den branta sluttningen
med den starka vinden
som enda stöd.
Frusna hjärtan
Följer rådjursspåren
deras klövar som små frusna hjärtan i snön
pulsslagen levande nära huden
Vi alla små hjärtan på väg
mot ett större hjärta
nära livets själv.
Alltid här
Jag är alltid här där du kan finna mig
utan axelvaddar och glasyr
bara här fast jag är långt ifrån
bara härifrån mot nya mål
Jag är alltid här när jag går vilse
pulsslagstakten hittar alltid hem
bara här med grumlad ledsyn
vägarna bär bortom målet
Jag är alltid här när mörkret faller
tunnelljuset är så välbekant
bara i gudomlighetens vagga
finner fallna rosor egen sång
Vårt snöflingeliv
Någon annan skriver in sig i mina almanacksblad
Styr undan tiden skapar hålrum
gluggar nuet och fyller mellan hålgångarna
vandrar i blindgångarna mellan övertonsstegen
och gjuter fingeravtryck i luftens svackor
dirigerar drömbilderna som inte hinner vakna och för
vintervirvlarna i omoderna droskor över frusna vatten
och vill beskriva handen du vilar i
vill mantelsvepa vad du tror är ofattbart och
väcka rummets tyngd som omsluter allas hjärtan
Om du kunde le nära mina läppar
skulle vi le levande vinddruveskörhet
som samlar en kärnan för kommande vin
som måste jäsa mogna stiga
mot berusningens övre vindskammare
där en ostämd sträng letar ton och
där alla gudar som fått namn
lägger livets pusselbitar tillsammans
för att finna den andres osedda ansikte
vars hårslingor bildar inslag och varp
i all vår längtans gångmattor
där änglafötter vandrar med våra
uttalade och outtalade oändliga mycket barnsliga pärltrådar
Ljudförgyller vår försagdhet som ingen har ord
för
och nynnar ekot i våra hjärtans kamrar
och förringar hastighetens betydelse för
vattendroppen som fick
havet att bilda strand och sjustjärnans
inbördes samtal med tystnaden
utanför
Och när sinnena pilgrimsvandrar
mot hjärtat behövs ingen större stav
inga färdvägar gångbroar eller vattenleder
bara utanförskapets vägvisare
trångmålets återvändsgränd och
tystnadstömmarna som ligger utanför
tonmystikens klangbotten
Var vaken vaktande när Du möter
ditt sanna själv
det finns bara ett tigande språk vi kan förstå
varandra i
ett varandets rum där tyngdkraften
kan dra roten ur allt
som överallt förkvävt
spegelytan, klangkorallen och vindriktningen
Mitt innanförskap där centrifugalkraften
håller själen vaken likt solkatternas
ljuslösa vandring på bergsväggen som
är mina föreställningar min utsida
min yta mot världen där jag
vistas och samlar tid i fångstkar
där jag tror att kroppen finner vila
eller reningsbad mot alla skuggor
som jag inte ännu lämnat bakom mig
utan som förföljer jagar och förför
herdeflockens klagande lockrop
och vad som är bra för själen är också
bra för förmultningsmyllan för
strandskvalpet och lövsprickningsljuset
Så förenar ljusgatorna sina färgläror
med vår mänskliga mångfald när
vi vill uttrycka vårt snöflingeliv
vår dräkt vårt mantelsvepta innerrum
Så föds döttrar som föder döttrar
som fostrar söner som fostra män
till att finna sin medpol sin motpol
sin samklang sin hela halva
sin cirkel sin spiral sin spira
som sträcker sig mot skriet som
födde som födde
andhämtningen innan soluret
kunde brukas innan tiden visste
före aftonen och morgonen hade mötts
Stäm mig stäm om mig till grundton
sångernas urkundstystnad stäm stämbanden
stäm stämman smält stämjärnets skaparklang
stäm stämningen mellan
nu och nu
för själen har inget kön
inget revir
inget utgångsdatum inget utanför
själen har aldrig långtråkigt bara människan
bara människan längtar lägereldsljus
längtar liv och vill se in i den andres ögon
även om det är som att nämna sig randen av ett
stup
ett lockande osäkert tillhåll
en plats dit vi dras
en plats där vi kan falla
en plats där vi blir till
Orkidéblad
Stryker med tungt järn
torkade uttjänta orkidéblad
De faller inte ännu på komposten
min hand hejdade sig
Det tunna vita klänningstyger
som blomman fällt
tecknar jag nya dikter på
Små små ord av tid
Men de röda blommorna
de som varit blodsdroppar i min dag
samlar jag in i ett eget glas
och kastar upp tillbaka till solen
att förgöra
Jag gissar du är hemma nu
Jag gissar du är hemma
nu
Du lämnade din väska
mössan kappan dina slitna skor
Jag gissar du är hemma nu
Vilken dörr du gick
igenom
eller hur du fann den
det vet bara du
Jag gissar du är hemma nu
Var borta hem och hemma
bort?
är orden som jag smakar på
Jag gissar du är hemma nu
Skulle jag behöva mer
Jag har ett ansikte som
möter mig i spegeln varje dag
som säger jag är ännu till
Skulle jag behöva mer?
Jag har ett träd där
mina ögon vilar
Och en himmel över det
Skulle jag behöva mer?
Jag har en kropp som jag
får bo i
där jag kan känna kärlek smärta hetta köld
Skulle jag behöva mer?
Jag har ett inre rum där
jag kan gömma
Allt det jag funnit på min livsväg som jag gått
Skulle jag behöva mer
Jag har
Men bara detta ögonblick
Bara nu
Och det är nog.
Ting och ingenting
Människor omger sig
med ting
med ringa
eller stort värde
ting som fyller oss
med svåra minnen
som om vi inte ville släppa dem
ting som tingeltangel
ting som betyder för oss ingenting
En dag måste vi lämna
också det tempel
som varit vår kropp
bloddådrornas gångstigar
måste vandra bortom
hjärtrytmen bytas i
tystnad
ögonlocken slutas
andetagens vågor
tunnas ut
så kan ingenting
bli till någonting
I en strimma
I rummet mellan dimman
och vattenytan
simmar änderna
utan rädsla
I en strimma
av vakenhet
måste också vi
leva
Helheten är inte synlig
